Du är fri och tar allting för givet, du kan skratta åt livet
Du lever för stunden, precis som jag
Det är nudlar och lånade pengar, du har grå efterslängar
men lyckan i grunden, precis som jag
Vi är som personifierade Nittiotal
i ett virrvarr av chanser och val
Ont om rutiner, gott om dåliga vanor, gott om kitchiga planer
Jag lever för kicken, precis som du
Jag blir oinspirerad och ledsen av kraven och stressen
Jag har frihet i blicken, precis som du
Här står livet i farstun, så nära inpå
men det är nåt som gnager ändå

Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?

Fortfarande denna ångestkänsla. Jag räcker inte till. Jag vill mera. Jag hinner inte med. Tiden går för fort och för långsamt på samma gång.
Nu är det lugnt här på jobbet, allt är färdigt så nu kan jag unna mig en stund att fundera och tänka på livet.
Vad vill jag egentligen? Det är dags att tänka på mig istället för alla andra. Men jag orkar inte. Orkar inte ta tag i mitt liv, mig själv. Jag har misslyckats gång på gång. I skolan, med kärleken. För dåligt betalt jobb. Svikit min familj. Svikit mig själv. Någonstans på vägen att bli vuxen så tappade jag bort mig själv. Hur gör jag nu?
Någonstans hör jag en röst som säger ryck upp dig, ta tag i det bara. Men hur?
Jag har ingen energi, ingen ork. Ingen lust och ingen glädje. Snart fastnar jag igen.
Är jag inte bättre än så?