Just nu mår jag inget vidare. Allt på en gång.
Det finns så mycket jag behöver berätta, så mycket att prata om men jag vet inte vart jag ska börja.
Jag känner mig misslyckad, ledsen. Önskar att det fanns en enda person i denna värld som jag faktiskt kunde prata om allt med. Jag behöver det.
Förlåt alla. Förlåt för allt jag gjort och allt jag inte gjort.
Jag borde tänkt efter. Tänkt efter innan jag sårat. Sårat någon annan än mig själv. För det är det som gör ont. Att det är andra som mår dåligt, är besvikna. Min egen smärta kan jag hantera, men inte andras. Jag orkar inte ett hinder till. Jag gör bara inte det.
Jag tror att jag är en av alla dom som borde gå till en psykolog, ja det tror jag. Men jag gör det inte. Varför vet jag inte. Troligtvis för att jag inte litar på någon.
Jag sitter på jobbet. Jag trivs bra. Jag har vänner och en underbar familj. Trots det kommer känslan krypande. Känslan av att inte räcka till. Alla drar och sliter. Och jag, jag bara sjunker längre och längre ner i det där välbekanta svarta hål som jag så många gånger fastnat i. Det finns något som hjälper, något som får mig att glömma. Men jag tänker stå emot den här gånger. Jag är bättre än så, eller?