Livet rullar på och tror jag hänger med. Det är så svårt för mig att skriva nu, det är allt på samma gång. Jag har en massa känslor jag vill sätta ord på men jag vet inte hur. Är det nått ni är nyfikna på så kan ni alltid fråga. Annars så tickar klockan och jag super ner mig, skrattar och dansar loss. Jag går till jobbet och jag ler och tror att ingen ser, att ingen vet och alla bara låtsas. Jag sitter här i mitt rum och trycker på tagnenter och läser en massa strunt jag inte bryr mig om. Jag har en TV och den brukar stå på men jag kan inte se för jag vet inte, jag hänger inte med och jag bryr mig inte. Jag har ett mål, en slutpunkt och på tisdag vet jag hur det går. Nu ska jag bara orka le igen, nu måste verkligheten komma tillbaka. Och allt jag skriver är så snurrigt och förvirrande och jag vet inte om ni förstår men det gör ingenting för jag skriver för att skriva och det känns så lättande att bara bli av med lite grann utav det som gör ont i mig. Nu på tisdag, kom ihåg det; Ta mina händer, du måste förstå. Jag orkar inte förklara, försök att se det ändå. Jag ber till Gud att denna känsla av uppgivenhet och ensamhet och allt annat som skrämmer livet ur mig ska försvinna då. Snälla bara förstå.